02 oktober 2009

paris är en fin stad. jag bodde där en gång. på sjunde våningen i ett tjusigt hus satt jag i mitt lilla rum vid mitt lilla bord och såg ut över taken. eiffeltorn, byggnadsställningar, rosa skymningar. i åtta månader satt jag där, ensam. en vän hade jag men hon flyttade hem igen. det borde jag också ha gjort. för jag satt där med en trasig au pairfamilj och ingen annan. lyssnade på lars winnerbäcks tidvis och skrev brev varje dag, där vid fönstret. grät och åt och grät och åt. köpte någon bok ibland, drack någon kopp varm choklad på la charlotte en l'île. men varenda centimeter av mig var ledsen och fast det är över ett år sen tror jag fortfarande att jag är ensam. det är jag inte, men jag tror det. för sånt som ensamhet fastnar i huden och faktiskt överallt. så när jag ska somna till tidvis inatt börjar jag tänka på paris. jag tänker och gråter över lilla mig som satt där och såg ut över taken. lilla hjärtat, tänker jag. du är ju inte ensam längre.

"det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig. ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska."

9 kommentarer:

  1. du skriver så att det känns inombords.
    vackert & vemodigt.

    SvaraRadera
  2. åå du skriver så fint att det gör ont

    SvaraRadera
  3. Vackert kära du. Får man skriva kära du? Men det är jävligt vackert i alla fall. Fredagskram.

    SvaraRadera
  4. Aj, det gjorde ont att läsa. Men lika fint skrivet som alltid. kramkrampuss

    SvaraRadera
  5. ibland blir pauserna mellan hjärtslagen tagna på bar gärning. som nu. och jag tvingades sätta på tidvis för att kanske också själv kunna sätta ord på känslor. du skriver vackert att man får en klump i magen. jag ville bara säga det.

    SvaraRadera
  6. när jag läste vad du skrev insåg jag hur jävligt ont det gör att vara ensam. jag har väl kanske lite valt det också, att vara ensam, fast ändå inte. åh så ska man själv flytta till london nu och jag vet inte om jag flyr eller flyger dit. men jag har insett att när man varit ensam för länge blir man rädd för typ allting, urkul..not /Kim

    SvaraRadera
  7. kära, imorgon far jag. och jag ska lära av dina misstag. och ditt mod. (aldrig så mycket som nu, aldrig starkare än nu..)

    SvaraRadera
  8. Ikväll känner jag mig ensam.

    SvaraRadera
  9. alltså.

    oj.

    jag vet inte ens vad jag ska säga. det är som att jag skrivit det där. fast att paris är mig i min hemstad senaste året. och ja, ensamhet.. its a tricky thing. fast man är omringad av människor kan man känna sig så ensam. så ensam. ensamhet. jaa, oj helt enkelt.

    du skriver så det känns. och det har du hört hundra gånger säkert, men det kändes i mig. och vem kan hoppa in i någon annan och känna precis som dom? visst?.. men det kändes i mig.

    tack. skriv mer. hit kommer jag defenitivt komma igen. för mer ord som känns.

    SvaraRadera