31 oktober 2009

ett. vi ska till nån popklubb och dricker som vanligt öl vid köksbordet. spelar fia med knuff, lyssnar på håkan hellströms andra skiva. jag är glad och tänker på min första kärlek. skickar ett två tre fyra sms. går ut på balkongen, ringer upp. han är också glad. skrattar när jag fnissar. det känns nästan som den där våren för längesen i hjärtat men nu är det höst och vi måste springa till spårvagnen. dansgolv väntar och hur läppar hittar läppar, världens enklaste sak. två. fredagkväll och mer öl. "vill du prata igen fast jag bara fnissar?" frågar jag. "ring och fnissa för mig sen" svarar han. jag ringer. han berättar om sitt hjärta och vill hälsa på. ja, kom hit. nej, det blir inte som förra gången. jo, jag lovar. snälla. tre. vad mitt lilla fulla tjugoettårshjärta glömmer minns mitt lilla nyktra. minns fyra år med mina förlåt och hans ledsna ögon. första gången var värst men det är lika svårt nu. att säga förlåt, men det går inte, förstår du? veta att han förstår men att ledsna ögon finns där ändå. önska att mitt lilla fulla var mer som mitt lilla nyktra. hoppas att det är sista gången. tro att jag gör det igen om han ger mig chansen.

20 oktober 2009

fiktiva drömpartners 1. edward cullen 2. ryan atwood 3. johnny castle 4. dylan mckay 5. sirius black

verkliga drömpartners 1. hemligt 2. hemligt 3. jonas hassen khemiri 4. martina lowden 5. mikael persbrandt

18 oktober 2009

hallonsoda, sura godisar och westlife. perfekt söndag.

09 oktober 2009

jag tänker att ingen nånsin har känt så för mig. snälla snälla, var med mig-känt alltså. men sen tänker jag att han kanske gjorde det. åtminstone verkade det så när han skrev om tysk film och pannkakor. kanske. och han såklart, som pussade hela min mage en gång. eller jag kanske pussade hans men jag vet vad han kände. sen tänker jag på hon som ville gifta sig med mig, och på några till. men ensam vid radion med en skål makaroner är sånt svårt att komma ihåg.

08 oktober 2009

sen i söndags har jag levt på nyponsoppa och lite mannagrynsgröt. jag har legat i sängen nästan dygnet runt och svettats så mycket att min hårfärg gjort kuddarna svartfläckiga. så fort jag somnat har jag vaknat för att behöva spotta i den gråa rosmönstrade koppen på sängbordet. jag har sett tretton avsnitt oskyldigt dömd och twilight en gång (till). jag har inte kunnat prata, inte kunnat skratta när någon sagt något roligt på radion. jag har knappt orkat smsa. jag har ringt rebecca en signal när jag velat visa fina kommentarer eller något gulligt, då har hon sagt "ååh" och jag försökt se glad ut. men allra mest har jag spottat och svettats och hatat min lilla vänstermandel. tills igår kväll när jag fick supermedicin. då skrattade jag och åt en ostmacka.

02 oktober 2009

paris är en fin stad. jag bodde där en gång. på sjunde våningen i ett tjusigt hus satt jag i mitt lilla rum vid mitt lilla bord och såg ut över taken. eiffeltorn, byggnadsställningar, rosa skymningar. i åtta månader satt jag där, ensam. en vän hade jag men hon flyttade hem igen. det borde jag också ha gjort. för jag satt där med en trasig au pairfamilj och ingen annan. lyssnade på lars winnerbäcks tidvis och skrev brev varje dag, där vid fönstret. grät och åt och grät och åt. köpte någon bok ibland, drack någon kopp varm choklad på la charlotte en l'île. men varenda centimeter av mig var ledsen och fast det är över ett år sen tror jag fortfarande att jag är ensam. det är jag inte, men jag tror det. för sånt som ensamhet fastnar i huden och faktiskt överallt. så när jag ska somna till tidvis inatt börjar jag tänka på paris. jag tänker och gråter över lilla mig som satt där och såg ut över taken. lilla hjärtat, tänker jag. du är ju inte ensam längre.

"det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig. ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska."