skymtar månen bakom molnen, över taken. försöker tänka på den och inte på att hon som numera brukar sova under blommiga lakan i mitt vardagsrum befinner sig trettio mil bort. det har varit ett ensamt år men inte längre, bara ikväll (och resten av veckan). har vant mig vid yatzyturneringar och storhandling, att knacka på hennes dörr när jag skriver, "säger man glittrande eller glittriga?". har vant mig vid att berätta om nattens drömmar, diska för två, lyssna på destiny's child och prata om pojkar. har för längesen vant mig vid ensamhet men det slutar aldrig kännas som en käftsmäll. och vad ska jag med månen till egentligen. som att något trehundraåttiofyratusen trehundranittiotvå kilometer bort kunde ersätta bruna ögon på andra sidan köksbordet.