vi måste lyssna på field mice och prata om pojkar och hjärtan. vi måste göra det, annars känns allt som utan mening och vi vill inte vara med längre. om vi inte gör det, alltså. så vi sitter i kyrktrappor, under täcken, på spårvagnar. lyssnar på field mice och pratar om pojkar och hjärtan. bara då kan vi blunda i gryningen fast han inte svarat. när vi sagt mer än vi egentligen vågar och han ändå inte svarat. bara då kan vi blunda i gryningen och tro på att ärr bleknar men att karlavagnen är lika tydlig, lika nära imorgon.