paris är en fin stad. jag bodde där en gång. på sjunde våningen i ett tjusigt hus satt jag i mitt lilla rum vid mitt lilla bord och såg ut över taken. eiffeltorn, byggnadsställningar, rosa skymningar. i åtta månader satt jag där, ensam. en vän hade jag men hon flyttade hem igen. det borde jag också ha gjort. för jag satt där med en trasig au pairfamilj och ingen annan. lyssnade på lars winnerbäcks tidvis och skrev brev varje dag, där vid fönstret. grät och åt och grät och åt. köpte någon bok ibland, drack någon kopp varm choklad på la charlotte en l'île. men varenda centimeter av mig var ledsen och fast det är över ett år sen tror jag fortfarande att jag är ensam. det är jag inte, men jag tror det. för sånt som ensamhet fastnar i huden och faktiskt överallt. så när jag ska somna till tidvis inatt börjar jag tänka på paris. jag tänker och gråter över lilla mig som satt där och såg ut över taken. lilla hjärtat, tänker jag. du är ju inte ensam längre.

"det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig. ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska."