hon frågar hur vågar man fastän man är världens blygaste och fegaste?

jag svarar jag har alltid varit blyg. alltid känt tusen känslor, alltid varit förälskad, alltid tittat på någon i smyg & ritat hjärtan i dagböcker. alltid. och ibland har jag vågat. nuförtiden kan jag känna att jag vågar alldeles för ofta, jag har knappt någon gräns, jag slänger ut det jag känner så väldigt väldigt lätt. det kan jag ångra. för, jag är en uppsnärjd människa. fantiserar & tänker hela tiden. och jag vill så gärna känna att jag därför överdriver minsta lilla & tänker ihop helt fantastiska, orealistiska saker. det kan göra mig ledsen. när tankevärld & riktig värld krockar. men just att jag vågar, ångrar jag inte. det är så få som vågar. det är så svårt att våga! allt kan ju hända, man vet ingenting, man bara hoppas. så jag tycker det är fint att våga. och när det handlar om att man tycker om någon tycker jag man ska våga våga våga. det är ju bara fina känslor. tänk vad glad man blir när någon tycker man är söt. det är såklart inte alltid det är besvarat, de där stora känslorna, men det känns ofta bra att berätta att de finns. du kanske blir lite ledsen, kanske blir du hemskt ledsen, men du har gjort något fint. världens finaste grej ju! och säkert har du gjort någon glad. även om den inte känner som du. hjärtat bestämmer ju själv vad det känner och det blir som det blir. ledsna poplåtar på repeat eller pirr i magen, fina sms, händer att hålla i. ibland säger du precis det som någon annan inte vågat säga. ibland har någon tänkt på dig med. och vad som än händer är du världens modigaste sötaste som vågat. vågat känna, vågat säga. mod är svårt och läskigt men får alltid guldstjärnor i kanten. och du är alltid fantastisk.